Expressionism

Expressionism (av latinets expressio ’uttryck’) var en stilriktning inom bildkonst, arkitektur, litteratur, teater, film och musik under 1900-talet. Begreppet anses myntat av den tyske konsthistorikern Wilhelm Worringer i hans arbete Abstraktion und Einfühlung (1907). Även en betydande del av expressionismens ideologiska grund tillskrivs Worringer i samma arbete, vid sidan av filosofen Henri Bergsons verk L'Evolution créatrice (1907). En betydelsefull, fördjupande analys av bildkonsten gjordes av Hermann Bahr i essän Expressionismus (1916).

Inom konsten används termen expressionism för konstverk, där avbildandet av föremål även ger uttryck för konstnärens egna känslor eller inre föreställningsvärld. Inom måleriet förstärks till exempel den känslomässiga effekten av ett medvetet bruk av starka färger, en förvrängning av formerna och så vidare. I den betydelsen kallas ibland målningar av El Greco och Matthias Grünewald expressionistiska, även om termen vanligtvis begränsas till att gälla konstnärer från de senaste hundra åren.

Som föregångare betraktas Vincent van Gogh, men den som i Frankrike främst lanserade denna nya konstnärliga inriktning var Henri Matisse. Han betonade det väsentliga i tingen, deras "uttrycksvärde", och ville befria konsten från dess beroende av den tillfälliga företeelsen, som impressionister hade gjort. Man menade sig därför stå i opposition till impressionismen, i likhet med flera andra så kallade postimpressionister som Paul Cézanne och Paul Gauguin.