Frans G. Bengtsson

Frans Gunnar Bengtsson, född 4 oktober 1894 på Ramnekulla gård i Tåssjö socken i Skåne, död 19 december 1954 i Ribbingsfors i Amnehärads församling, var en svensk författare, lyriker och översättare. Bengtsson är mest känd för romanen Röde Orm, som utspelar sig under vikingatiden och utgavs i två delar 1941 och 1945. Han ligger begraven på Amnehärads kyrkogård i Gullspång i Västergötland.

Bengtsson föddes på godset Rössjöholm i Tåssjö utanför Ängelholm, där hans far Sven Bengtsson arbetade som förvaltare. Han påbörjade förströdda studier vid Lunds universitet – enligt egen utsago ägnade han mesta tiden åt schack, ett intresse han behöll genom åren – vilka dock 1915 fick avbrytas på grund av en njursjukdom. År 1920 återvände han till Lund och kunde samma år ta en filosofie kandidat-examen. Om studietiden i Lund har litteraturvetaren och författaren Sven Delblanc skrivit att Bengtsson "läste mycket och tenterade sällan". Han lärde känna flera sedermera betydande författare, som Karl Ragnar Gierow, Sigfrid Lindström och Ivar Harrie liksom litteraturhistoriker som Fredrik Böök, Göran Lindblad, Olle Holmberg och Algot Werin.

Bengtsson började sin bana som poet och gav 1923 ut sin första diktsamling, Tärningkast, som fick gott mottagande av kritikerna. Det gällde dock inte i samma grad hans nästa diktsamling, Legenden om Babel. Han gjorde därför en hel del översättningar för att få en utkomst, till exempel Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden, John Miltons Det förlorade paradiset och Rolandssången. Han skrev också kortare texter för tidningar, och 1929 samlade han ett flertal sådana till sin första essäsamling, Litteratörer och militärer. Hans omfattande historiska och litterära kunskaper bidrog tillsammans med hans utsökta stilistik till att göra såväl hans essäer som berättelser mycket läsvärda.