Gnosticism

Gnosticism (från det gammalgrekiska ordet γνωστικός gnostikos, ungefär "att besitta kunskap") är ett samtida begrepp för en uppsättning religiösa idéer som frodades i det judisk-kristna kulturområdet runt år 1–200. Baserat på en viss tolkning av Torah och andra religiösa skrifter trodde dess anhängare att världen skapats av en emanation av Gud som fångat en ursprunglig gudsgnista i människans kropp, en gnista som kunde befrias genom gnosis (andlig insikt).

Gnosticism var ingen självständig religion, utan är en religionshistorisk fackterm från 1800-talet, myntad i syfte att användas som samlingsterm för ett antal, inbördes olika, mystiska, andliga idéströmningar med mångtusenåriga anor. Dess utövare kallade inte själva sin religion för gnosticism (Valentinus kallade den kristendom), men några av dem (framför allt Satornilos och Marcellina) kallade den för gnosis (insikt eller kunskap).

De flesta större religioner har innehållit ett trossystem för majoriteten av anhängare, och mystiska utläggningar och förklaringsmodeller för en mycket liten andel av de troende som brottas med frågor som exempelvis teodicéproblemet. Exempel på sådana esoteriska läror är exempelvis kabbalan inom judendomen och sufismen inom islam. Gnosticismen har förmodligen uppkommit av liknande skäl, men de exakta omständigheterna är inte kända. Både inom judisk och kristen gnosticism återkommer i många gnostiska skrifter en kreativ omtolkning av Jesaja 45:5, så att den som yttrar orden inte är den högsta gudomen utan en lägre, ond eller okunnig, skapargud, Demiurgen. Birger A. Pearson har därför ansett det sannolikt att judisk och samaritansk gnosticism uppkommit bland annat för att skylla lidande och ondska, inklusive antropomorfa och frånstötande drag i den gammaltestamentliga gudsbilden, på Demiurgen.