Henrik Ibsen

Henrik Johan Ibsen, född 20 mars 1828 i Skien i Telemark, död 23 maj 1906 i Kristiania (Oslo), var en norsk dramatiker och författare. Ibsen betraktas som en av de främsta dramatikerna i världshistorien, och är känd som det moderna dramats fader. Bland hans främsta verk märks pjäserna Brand (1865), Peer Gynt (1867), Ett dockhem (1879), En folkefiende (1882), Vildanden (1884), Rosmersholm (1886) och Hedda Gabler (1890).

Ibsen föddes in i köpmanseliten i hamnstaden Skien och beskrev sin egen bakgrund som patricisk, och han växte upp i den nära sammanflätade patricierfamiljen Ibsen–Paus. Han etablerade sig som teaterman i Norge på 1850-talet och fick sitt internationella genombrott som dramatiker med pjäserna Brand och Peer Gynt på 1860-talet. Från 1864 bodde han i 27 år utomlands, särskilt i Italien och Tyskland, med endast sällsynta och korta besök till Norge. De flesta av Ibsens pjäser utspelar sig i Norge, ofta i borgerliga miljöer, och Ibsen hämtar ofta motiv från sin födelsestad Skien och sin egen uppväxtmiljö och familj. Peer Gynt var Ibsens sista pjäs skriven på vers och i det "filmiska manuset smälter poesi samman med samhällssatir och realistiska scener tillsammans med surrealistiska". Ibsens senare pjäser är skrivna i en mer realistisk och psykologisk stil; många kritiker anser Rosmersholm och Vildanden vara hans viktigaste senare verk. Själv ansåg Ibsen att historiedramat Kejser og Galilæer, med handling från senromersk tid, var hans huvudverk. Den episk-lyriska dikten "Terje Vigen" är en av de mest kända norska enkeldikterna.