Intelligenskvot

Intelligenskvot (IK, vanligen förkortat IQ för tyska Intelligenzquotient, efter arbeten av den tyske psykologen William Stern) är en metod med vilken man har för avsikt att försöka kvantifiera intelligens.

Olika metoder förekommer för att genom så kallade IQ-test fastställa en människas intelligens efter en skala. Skalan är satt så att 100 utgör medelvärdet i en population och övriga värden antas normalfördelade. Som i fallet med alla fenomen där förekomsten är statistiskt normalfördelad, är tätheten intensivare vid mittenvärdet och glesare i ytterkanterna. Detta betyder att skillnaden är större mellan t ex 5:e och 10:e percentilen (eller mellan 90:e och 95:e percentilen) än mellan 50:e och 55:e percentilen. Olika skalor finns, som använder olika standardavvikelse i normalfördelningen. De mest kända är Wechsler, Stanford-Binet och Cattell-skalan. Alla skalor har medelvärdet 100, men eftersom standardavvikelsen skiljer mellan dessa, så är enbart ett talvärde utan angiven skala mångtydigt (se tabellen). I den mest använda skalan, Wechsler, är standardavvikelsen satt till 15, i Stanford-Binet till 16 och i Catell till 24.

De första intelligenstesten togs fram av den franske psykologen Alfred Binet, som studerade barn i syfte att upptäcka barn med inlärningsvårigheter. William Stern skapade ett indikationsinstrument som baserade sig på kvoter, varifrån ordet intelligenskvot kommer. För att erhålla indikatorer på begåvning, delade Stern de resultat barnen presterade på test med barnens ålder. Idag normaliseras istället IQ-test på en större population, i allmänhet bestående av män och kvinnor i olika åldrar. Normaliseringen består i att man statistiskt fastslår vilket testresultat som ska placeras in var på skalan, och i regel anges inte en persons intelligens med en exakt siffra, utan med ett konfidensintervall.