Kväner

Kväner (kvänska: kvääni; finska: kveeni; norska: kvenar, kvener; nordsamiska: kveanat/láddelaččat) avser i vikingatida och medeltida källor människor som bodde i Kvänland, det vill säga ett område kring den nordligaste delen av Bottniska viken. Kväner är även benämning på en jordbrukande befolkningsgrupp i Nordnorge som på 1500-talet och framför allt 1700-talet utvandrade från dagens norra Sverige och Finland, och som talar eller har talat kvänska, i Norge ett erkänt minoritetsspråk som lingvistiskt närmast är släkt med meänkieli.

De vikingatida kvänerna antas ha varit jägare, fiskare och krigare, som företog jakt-, handels-, beskattnings- och plundringsexpeditioner till bland annat Lappmarken (i dagens Sverige och Finland), Finnmarken (i Norge) och Karelen (i Finland) åtminstone från 800-tal till 1100-tal. De hade en roll som mellanhänder i den omfattande öst-västliga skinnhandeln mellan samer och Novgorod, och betraktas idag av flera forskare som föregångare till birkarlarna eller som samma grupp. Kvänerna hade på vikingatiden en jakt- och fiskekultur och levde öster om norra Bottniska viken där de bedrev handel i ett område med oklara gränser från dagens västra Ryssland, över Österbotten och finska Lappland, och fram till samernas land i nuvarande Norrbotten, Västerbotten och Nordnorge. Vissa forskare tror att de var bofasta och även kunde försörja sig på jordbruk och boskapsskötsel, andra inte. Vikingatidens kväner anses ursprungligen härröra från dagens västra Finland, men exakt varifrån och vilket språk de talade har varit föremål för många akademiska dispyter. Flera forskare sammankopplar kväner och kainulaiset, senare kallade kajaner, och menar att kväner var finsktalande redan på vikingatiden. Andra menar att kainulaiset var en nordisktalande kustnära grupp i dagens Finland under järnåldern.