Londonutställningen 1851

Londonutställningen 1851, eller The Great Exhibition of works of Industry of All Nations som den officiellt hette (förkortat The Great Exhibition), var världens första världsutställning som slog upp sina portar den 1 maj 1851 i den för utställningen nybyggda Crystal Palace i Hyde Park i London. Utställningen öppnades av Drottning Victoria och omfattade cirka 14 000 utställare från 94 länder från Storbritannien och dess kolonier, Europa och USA. Utställningen pågick i sex månader och besöktes av över 6 miljoner personer. Utställningen blev det stora genombrottet för det moderna expomediet.

Joseph Paxton var designern bakom Crystal Palace. En anledning till att det fick det speciella utseendet kan vara att han hade arbetat som trädgårdsmästare innan han började med arkitektur. Andra arkitekter och ingenjörer var mycket skeptiska till konstruktionen, men han fick kontakt med Charles Fox, från Fox, Henderson & Co, som både beräknade hållfasthet och byggde det. För att kunna finansiera utställningen hade en kunglig kommitté tillsatts under ledning av Prins Albert, med statliga ekonomiska garantier. Utställningshallen byggdes med för sin tid enorma mått i helt ny teknik. På en yta av 564 x 124 meter byggdes på rekordtid, i glas och gjutjärn, en 20 meter hög utställningshall med samma teknik som man byggt växthus. Den fick namnet Kristallpalatset (på engelska Crystal Palace) efter sina 270 000 glasskivor. Som mest rymde den 93 000 besökare. Kristallpalatset blev en sinnebild för den moderna tiden som återkom i romaner och blev kopierad över hela Europa.