Oikofobi

Oikofobi (från forngrekiskans οἶκος, "hus", och φόβος, "rädsla") uppstod som ett begrepp inom psykiatrin för att beskriva psykologisk aversion mot den nära omgivningen, boningen eller dess komponenter. Ordet myntades av poeten Robert Southey, som beskrev ordet som "viljan att lämna hemmet". I dag används ordet även politiskt som en nedlåtande beteckning på personer som förkastar sin egen kultur samtidigt som de hyllar främmande kulturer.

I sitt verk England and the Need for Nations (2004) anpassade den brittiske konservative filosofen Roger Scruton ordet till att beteckna ”förkastandet av arv och hem”. Han hävdade att det är ”en fas genom vilken ungdomssinnet normalt passerar” men att det är ett inslag i vissa, typiskt vänsterorienterade, politiska impulser och ideologier som stöder xenofili, d.v.s. den raka motsatsen till xenofobi i form av en preferens för främmande kulturer framför den egna. Scruton beskrev "en kronisk form av oikofobi som har spridit sig genom de amerikanska universiteten i form av politisk korrekthet".

I sin bok Roger Scruton: Philosopher on Dover Beach (2009) beskriver Mark Dooley oikofobi som centreras inom den västerländska akademin om "både den gemensamma kulturen i västvärlden och den gamla läroplanen som försökte överföra dess humana värderingar". Denna disposition har utvecklats till exempel från skrifterna av Jacques Derrida och av Michel Foucault och dessas "angrepp på det 'borgerliga' samhällsresultatet i en 'antikultur' som riktade sig direkt mot heliga och vördade saker samt fördömde och förkastade dessa som förtryckande och maktansatta".