Sol (mytologi)

Sol, ibland Sunna (fornnordiska: Sól, Sunna; anglosaxiska: Sunne; fornfrisiska: Sunne, fornsaxiska: Sunna, fornhögtyska: Sunna, gotiska: 𐍃𐌿𐌽𐌽𐍉, Sunnō), är gudinnan och personifikationen av solen i nordisk och germansk religion. Mytologin berättar att Solen dras över himlavalvet på en hästdragen vagn, ett motiv som går att belägga tillbaka till den nordiska bronsåldern genom Trundholmsvagnen. Solen ger även sitt namn åt s-runan ᛋ (sol).

I den nordiska mytologin är hon en asynja, dotter till fadern Mundilfare och modern Natt, nattens personifikation. Månens motsvarighet, Måne, är hennes broder, och hennes make är Glen (fornnordiska: Glenr, ”glänta i molnen”). Det berättas att de båda syskonen var så vackra när de föddes att de döptes efter solen och månen. Denna arrogans förargade de andra gudarna som skapat solen och månen för att lysa upp himlen med gnistor som flög ur Muspelhem (eldens värld) och de satte Sol och Måne att köra de hästar som drog solen och månen över himlavalvet, Arvaker och Allsvinn. Sols färd över himlen (dagen) regleras av att hon jagas av en ulv som heter Skoll som hon är rädd för. En annan ulv vid namn Hate springer istället efter månen. Enligt sägnen kommer Sol slukas av Fenrisulven vid ragnarök (världens undergång), men inte förrän hon först föder en dotter som tar över sin moders uppgift vid världens pånyttfödelse.

Sol och Sunna är uråldriga namn som troligen snarast varit oförändrade sedan 2000 år tillbaka (jämför latin: sōl, gotiska: 𐍃𐌰𐌿𐌹𐌻, sauil).