Spanska inkvisitionen

Spanska inkvisitionen var den inkvisition som övervakade romersk-katolska kyrkans doktrin i Spanien mellan 1478 och 1834. Den avskaffades av Napoleon I 1808 men återupprättades efter Napoleons fall 1814. Den var tillsammans med den romerska inkvisitionen och den portugisiska inkvisitionen en av de tre berömda nationella inkvisitioner som avlöste medeltidens tillfälliga inkvisitioner.

Inkvisitionen upprättades i hela Spanien genom Ferdinand och Isabella och fick en blandat kyrklig och statlig karaktär. Den var inte enbart avsedd att utrota kätteriet, utan även att förfölja judar och morer och att öka kronans ekonomiska och politiska makt.

I spetsen för inkvisitionen ställdes ett råd för hela riket bestående av generalinkvisitorn och tre andliga bisittare. Närmast under rådet lydde sju apostoliska inkvisitorer och under dem omkring 20 000 tjänare. Alla inkvisitorerna föreslogs av kungen och utnämndes av påven. Den spanska inkvisitionen skilde sig från den påvliga inkvisitionen dels genom den starka centraliseringen, dels genom det lagliga erkännandet av kungens medinflytande. Institutionen kom i full ordning och verksamhet genom dominikanen Thomas de Torquemada. Som storinkvisitor (1483–99) lät han bränna 2 000–8 000 (olika uppgifter) personer levande, lika många (som lyckats fly) in effigie, samt på andra sätt bestraffa 20 000–90 000 personer. Av hans medhjälpare kan nämnas Pedro de Arbués (från 1484), vars grymhet, som möjligen har överdrivits av traditionen, ledde till att han blev mördad år 1485; han kanoniserades 1867. Sin högsta blomstring nådde inkvisitionen under den berömde kardinal Jimenes som storinkvisitor (1507–17).