Statsministerns ställföreträdare (Sverige)

Statsministerns ställföreträdare, officiellt ställföreträdande statsminister, vardagligt vice statsminister, är i Sverige en funktion som ett statsråd har som ersätter statsministern vid dennes frånvaro och således skall kunna avlasta statsministern och leda regeringens arbete då statsministern är förhindrad att göra detta. Statsministern kan utse något av de övriga statsråden till sin ställföreträdare. Om statsministern inte fattat något sådant beslut ska det statsråd som har flest tjänsteår som statsråd fullgöra funktionen, så kallad senioritet.

Om både statsministern och statsministerns ställföreträdare är frånvarande, vilket ibland är fallet exempelvis vid sommarledighet eller storhelger, avgörs vem av statsråden som ska vikariera som statsminister av senioritetsordning; ett visst lägsta antal statsråd skall alltid vara i tjänst oavsett om det är vardag eller helg.

Före 1975, under 1809 års regeringsform, fungerade utrikesministern, ministärens "andre excellens", som ställföreträdare vid statsministerns förfall. Den officiella titeln som ställföreträdande statsminister inrättades från och med den 1 januari 1975 i och med ikraftträdandet av 1974 års regeringsform, som i 2012 års lydelse fastslår att "Statsministern kan bland de övriga statsråden utse någon att i egenskap av ställföreträdare vid förhinder för statsministern fullgöra hans eller hennes uppgifter". När regeringsformen trädde i kraft 1975 blev Gunnar Sträng i egenskap av den sedan längst tid tjänstgörande ministern, statsministerns ställföreträdare i kraft av senioritet. Den förste särskilt utsedde ställföreträdaren var folkpartisten Per Ahlmark (som samtidigt var arbetsmarknadsminister) i regeringen Fälldin I, som tillträdde 1976.