Svenska kärnvapenprogrammet

Det svenska kärnvapenprogrammet syftade till utvecklingen av kärnvapen och bedrevs i Sverige mellan 1945 och 1972. Kärnvapenprogrammet drevs parallellt med forskning kring skydd mot kärnvapen vid Försvarets forskningsanstalt och delar av det omfattades av stor sekretess. Programmet lades ned framförallt av politiska skäl innan några kärnvapen hade framställts, men även ekonomiska skäl spelade in. Fram till 1958 bedrevs det hemliga programmet med utgångspunkten att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Ett beslut i Sveriges riksdag samma år innebar att forskningen inriktades på skydd mot kärnvapen, med bibehållande av handlingsfrihet att vid behov senare byta linje. Med regeringens godkännande bedrevs dock kärnvapenprogrammet under beteckningen "utökad skyddsforskning" och hade sin mest intensiva period under början av 1960-talet. Den fortsatta verksamhet som bedrevs efter 1958 har varit föremål för senare kontroverser, eftersom vissa bedömare menar att den gick utöver vad riksdagen hade beslutat. Handlingsfrihetslinjen övergavs 1966, och Sveriges godkännande av Icke-spridningsavtalet 1968 innebar att avvecklingen av kärnvapenprogrammet inleddes, vilken var avslutad 1972.

Sverige fick gradvis information om att fission var möjligt via det vetenskapliga samfundet från 1939 och framåt då hundratals forskningsrapporter publicerades, och via personliga kontakter genom exempelvis Lise Meitner, Njål Hole, Oskar Klein och Ivar Waller. Underrättelserna kom delvis via kontakter med Niels Bohr. Från 1942 fick Försvarsstaben rapporter om atom- och uranvapen, men dessa var mest av rykteskaraktär. En artikel i Stockholms-Tidningen den 27 augusti 1941 talar om "en 5-kilosbomb med ohygglig sprängverkan" och kallar vapnet för "uraniumbomb".