Vikingatiden

Vikingatiden är den skandinaviska järnålderns sista period. Den utmärks av vikingatågen och varade från slutet av 700-talet till mitten av 1000-talet efter Kristus (enligt brittisk tradition från räden mot Lindisfarne 793 till slaget vid Stamford Bridge 1066). Termen används framför allt vid beskrivning av Nordens förhistoria, men också i brittisk och irländsk historieskrivning. Perioden räknas i andra delar av Europa antingen som en del av järnåldern eller som del av den tidiga medeltiden.

Skandinaviens befolkning ökade kraftigt under denna period, samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Detta var bidragande orsaker till de första vikingatågen, det vill säga plundringar som vikingar, båtburna krigare från Skandinavien, utförde runt om i Europa. Den 8 juni 793 plundrade vikingar klostret Lindisfarne på Englands östkust, en attack som snart följdes av otaliga krigståg, men också handel och kolonisation. I öster sökte sig nordmän i stora mängder ned utmed de ryska floderna. De kom som farmän (handelsmän) eller som blivande "väringar", det vill säga värvade soldater i den östromerske kejsarens armé och flotta, men också som erövrare. Enligt traditionen skall det första ryska riket, Kievriket, ha grundats med ädlingar från Sveariket som furstar.

Merparten av skandinaverna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder, och torde knappast ha kallat sig vikingar. I isländska sagor används beteckningen norrœnir menn ("norröna män") för att beteckna Nordens befolkning. En sammanfattande term på svenska är nordmän. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.